onsdag 20 september 2017

På väg ut ur dimman

Nu har jag medicinerat (antidepressiva och lugnande) i två veckor och "äntligen" börjar jag känna något igen. Biverkningar som trötthet och avtrubbighet känns som bortblåsta idag och energin flödar. Jag som normalt gråter varje dag har inte fällt en tår på evigheter men igår kom dom tillsammans med alla känslor. Det är dock nog bara jag som gläds över att va tillbaka igen då alla runt mig haft semester från mig ett tag när jag varit i dimman... Men, det går inte att medicinera bort min personlighet för jag är den jag är och alltid varit, förhoppningsvis kan jag hantera vissa situationer med lite mer "skiter-i-vilket-attityd".

söndag 3 september 2017


Självskadebeteende


Så kommer vi till den del som är typisk för min diagnos och som är typisk även för mig. Många tror att skära sig är det som gäller men det finns andra sätta att självskada sig på. Det är mycket psykiskt då jag ofta blivit utsatt för psykisk misshandel under min uppväxt i form av elaka kommentarer, utfrysning och mobbning. När jag mår riktigt dåligt är detta vad mina tankar är, att jag inte duger, att jag är ful, att allt är mitt fel och jag förtjänar att bli behandlad illa och att jag aldrig ska tro att jag är något. Det gör oftast ont i hela kroppen och det är där den fysiska misshandeln kommer in. Jag brukade skära mig på lår, vader och underarmar i tonåren och jag har gjort det ett par gånger i vuxen ålder. För mig var det som att öppna upp och se det fula, otillräckliga och värdelösa inuti mig komma ut och det lättade på trycket en aning men det hjälpte aldrig utan lämnade bara fula märken som var svåra att dölja och efteråt kom ångesten över vad man gjort och rädslan för att någon skulle se det. Det var lättare att slå sig och bortförklara blåmärket och det är det än idag. Det är jättesvårt att förklara en sådan sak eller ens rättfärdiga ett självskadebeteende men när jag tillfogat mig själv ett blåmärke kan jag dra handen över det och kanalisera den smärta och ångest jag känner till ett ställe på kroppen istället för att ha ont överallt. Vilken smärta? undrar ni kanske. Den smärtan jag känner av att inte kunna styra mina tankar eller ha kontroll på dom när jag är ledsen, orolig eller nedstämd. Den jag aldrig lärde mig att hantera eller kunna prata om. I samma veva kickar min ätstörning in och det är ännu ett sätt att utöva självskada. Att inte äta. Det är varken anorexia eller bulimi, det är min kropp och hjärna som stänger ner och gör det omöjligt för mig att äta. Jag är rädd för att bli för smal men ändå kan jag inte äta. Så fort jag äter dåligt rasar jag i vikt sen måste jag kämpa mig uppåt igen. Det kan gå månader mellan dessa tillfällen men de kommer alltid tillbaka. Jag vet heller inte om jag velat vara utan det då det på nåt vis ger tröst. En sorts hatkärlek.